Torsdag

Sitter på vardagsrummsgolvet i tandsbyn och går igenom lite gamla sms, blandannat från faster. 

Hittade ett från den 22a januari, och kan fortfarande komma ihåg när jag läste det.

Då orkade jag inte svara och idag kan jag inte svara. 

Även fast det gör sjukt ont att läsa och minnas, så känns det ändå bra på nåt vis.

Hej min fina! Jag hör att du kämpar, varför kom våra liv att handla om att överleva och inte om att leva. Jag gör något som hjälper mig igenom lite lättare, jag har ett mantra jag upprepar i huvudet. Det handlar om sedan när jag är frisk. Typ du skulle kunna se dig o Kian när du följer honom till hans första skoldag. Du har klänning o långt hår, han håller dig hårt i handen och är spänd på det som väntar. Det glittrar i hans mörkbrunaögon och den fina ryggsäcken han valt själv hänger på ryggen. Vi måste se framåt för att orka. Puss o kram o all kärlek o styrka till dig/ Liselotte

Du fattas oss! ❤

Söndag

IT-cyten blev hemma i Östersund i onsdags, de hade vattenskada på mottagningen så dom hade fått flyttat in allting på avdelningen.

Reception, undersökningsrum, väntrum, benmärgsrum, läkarrum och allt annat. 

Så det va ganska trångt kan man säga!

De tog iaf de resterande proverna så nu väntar vi med spänning på alla svaren.

Benmärgen och chimärism är väl det som är mest intressant egentligen. Och med lite tur får vi svar om ca10 dagar! 

Just nu är jag hemma, V är här och ska väl egentligen umgås med Kian, men istället sitter han i soffan och tittar på tv eller pratar med pappa.

Istället för att sätta sig på golvet och leka med Kian så ropar han på honom eller går efter honom och sparkar hans leksaker till honom. Så jag förstår att Kian inte är intresserad av att vara med honom!

Tänker inte försöka prata med honom eller komma med förslag heller. Han lyssnar nu ändå inte.

Igår var vi och grattade min farmor på hennes födelsedag, jättemysigt hade vi!

Och imorgon ska jag och Kian tillbaka dit och sova över, för på tisdag ska vi till Sundsvall och träffa några av våra älskade majmammor med barn!

Som jag längtar!!

Tisdag

Nu sitter vi äntligen i bilen påväg hem från Umeå, och sexmånaderskontrollen är klar. Så nu är det bara att vänta på provsvaren.

Har varken haft lust eller ork att skriva. De senaste veckorna har varit jobbiga.

Begravningen av min faster var fin, men så otroligt jobbigt! Att man nu måste fortsätta leva. Att vardagen måste fundera är ju extra viktigt nu när jag har Kian oxå. Men det har oxå hjälpt mig, han hjälper mig att hålla humöret uppe.

Vissa dagar går det bra och andra vill jag bara ligga i sängen och aldrig mer kliva upp. Men jag tror det är normalt efter en förlust. 

Vi var ner på Barn3 och hälsade på C oxå. I måndags fick de reda på att lilla I inte kommer klara sig.. 

Metastaserna är för många och tumören i hans mage är för stor.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att förlora sitt barn. Det bästa man har!! 

Det är så jävla orättvist!!!

Giveforward.com !!