fredag 25 oktober 2013

Fredag

Idag har jag varit i Umeå och träffat min transplantationsansvariga läkare, Cecilia. 
Har oxå blodtappats och fått influensavaccin. Hon tyckte oxå att det vore bra om resterande i min familj (förutom Kian) oxå vaccinerade sig för min skull. Det är självklart valfritt, men det vore bra för min skull.

Benmärg, chimärism och ryggmärgsprov ser alla bra ut!
I benmärgen hittas ingen lymfom, och mindre än 1% utav min egen benmärg. Toppenbra alltså!

Fortfarande gvh i munnen, lite mer i ögonen och nytillkommet (förmodligen) i underlivet. Men ska först och främst få remiss till kvinnokliniken i Östersund för att få utskrivet hormoner.
Eftersom all den starka behandlingen har tagit död på min hormontillförsel och med detta min mens, så behöver jag nu äta hormontillskott.
Underbart tycker jag! Så slipper jag mina "klimakterie besvär"! (;

Snart är det dags för ettårskontroll, den 10 januari är det ett år sedan transplantationen, ett år sedan jag fick en ny chans till livet. 
Och det går inte att med ord förklara hur mkt tacksamhet och lycka jag känner inför den kvinna i Tyskland som förmodligen/förhoppningsvis har räddat mitt liv!
Men jag ska försöka, jag ska försöka skriva ner alla de underbara känslor jag känner på papper, för jag vill ju på nåt sätt (även om det blir i minsta laget) tacka denna underbara människa som gett mig liv!
Men hur gör man det?? Hur ska man kunna tacka den som räddat ens liv?!



Nu är det snart jul, och i år ska jag minsan njuta av allt vad den har att erbjuda! 
Det ska bli mängder av mat och massor av skoterturer och korvgrillning! 
Pimpelfiske, snöbollskrig och pepparkaksbak. Kort sagt, så ska jag ta i lite extra i år, och ta igen det jag missade ifjol!


fredag 18 oktober 2013

365 dagar av ångest

Idag för ett år sedan hade jag precis fått reda på att min leukemi var tillbaka för tredje gången, och att om jag inte påbörjade behandling omgående så skulle jag vara död innom tre månader.
Det slog ganska hårt kan jag tala om!
Som ett knytnävslag i magen, så att man varken kan andas eller prata.
Kort, en av de absolut värsta dagarna i mitt liv! 

Det känns så otroligt konstigt att idag sitta hemma i min lägenhet, och må bra.
Att jag för bara ett år sedan satt i Umeå, på Hematologen, i en sjukhussäng, med världens dödsångest! 
Det är fullkomligt omöjligt att föreställa sig den rädsla man känner när man som mamma till en 5 månader liten son, och blott 22 år gammal får höra att man kanske aldrig får se sin son växa upp.
Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, det var om möjligt tusen gånger värre än alla de andra gångerna jag fått cancerbesked.

Men här sitter jag idag, vid liv och det är jag så jävla glad över!!!
Lilla K ligger inne i sovrummet, och inatt ska jag hålla om honom extra hårt, och hoppas att 2014 blir mitt år! 




tisdag 15 oktober 2013

En sorgens dag

Förevigat älskad och föralltid saknad!
Jag önskar att du kunde vara här, så kunde vi ha fått fira din dag tillsammansed dig!
Vi skulle alla samlas i ditt fina hus, som inte alls skulle ligga ute för försäljning.
Vi skulle alla skratta tillsammans, och vara lyckliga tillsammans. Hela familjen!
Vi skulle fira din födelsedag, och jag skulle kunna fråga dig om saker som bara du kan svara på. För ja, det finns sådana frågor! 
Det finns sånt som jag bara pratade med dig om, och frågade dig om. 
Vem ska nu svara? Vem ska svara på mina frågor utan svar?



Utan smärta och utan sorg flyger du nu fri, men du kommer alltid fattas oss.
Grattis på födelsedagen, våran evigt älskade Faster! ❤️