Måndag

Ligger på HIA och tänkte försöka mig på en uppdatering.

Jag har förstått att ni är några som läser och hållar era tummar för oss här, och jag hoppas att ni inte tar illa upp om jag inte svarar på komentarer, sms och liknande.
Jag har lixom inte haft nån ork till de än.
Jag läser och uppskattar det oerhört mkt!

Att summera ihop de här dagarna i en text känns ganska omöjligt, men tänkte iaf försöka. Det lär nog kunna bli lite liddigt.


Så, pga dålig puls ligger jag alltså på hjärtintensiven under behandlingen (32-40 slag per minut). Så nu ligger jag uppkopplad på hjärtmonitor dygnet runt. För säkerhetsskull.
CT gjordes igår för att försöka finna orsaken, men den va negativ. Alltså det va ingen propp eller vätska i lungorna.
Så vad kan det då vara? Ingen aning..
Behandlingen pågår iaf här på HIA, och hitills har jag inte kännt så mkt mer än att jag är trött, yr och ont i kroppen. Cellgifterna bryter lixom ner kroppens celler och då reagerar kroppen med smärta. Som ett enormt blåmärke över hela kroppen ungefär, som gör riktigt ont.
Yrsel har jag ju dels för att jag är trött av mediciner och lite sömn, men oxå pga mitt låga blodtryck och puls.

Jag tänkte att jag skulle ta en dusch imorse, och försöka lösa upp infektionen jag fått i brösten nu oxå (aldrig kan det räcka med lite), men trots att jag satt på en stol, duschade, satt mig på en annan stol och torkade mig, drog på mig underkläder, byxor och bh, så svimmade jag.
Det är fan irritersamt att vara så trött och slut i kroppen att man inte ens ska kunna duscha utan att tuppa av!
Jag tryckte på larmknappen när jag kände att "nu åker jag i golvet", men som tur var kom precis pappa, Emma och farmor då. Så pappa hjälpte mig tillbaka till sängen.
Det va så precis att jag svimmade när jag skulle till och sätta mig. Läskig känsla de där!
Iaf så har resten av daget gått bra, inga mer svimningar.


Imorgon blir det en ny LP, tryckmätning och så ska de spruta lite CG i ryggen oxå. Första av många som ska ske en gång i veckan, i några veckor framöver.

Vi har fått höra att vi nog måste vara här i 6-8 veckor nu innan vi får åka hem en sväng (nån dag). De vill sätta igång snabbt och hårt för att mota tillbaka sjukdomen medans de typar efter en donator ( http://www.tobiasregistret.se/ ).
Så får vi helt enkelt se hur jag svarar på behandlingen.


Håret lät ju lossna snart oxå, nu när de har kört igång på riktigt..
Det är nästan det värsta av allt. Förutom dödsångesten.
Håret är en så stor del av ens identitet, fast å andrasidan så lever jag hellre än att ha hår på huvudet.
Jag vill ju kunna se min son växa upp!
Men det är ändå inget jag ser fram emot..


Resten av gänget har gått tillbaka till lägenheten vi fått låna av Barn 3, för att sova. Och nu sitter jag här med en påse varmt ris på brösten och har precis druckit lite te.
Mjölkstockning är inte roligt!! Speciellt inte eftersom de lovade att det skulle ta 2-3 dagar för produktionen att stanna av! Men tydligen inte..


Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, det händer inte så mkt fast att det egentligen gör det. Men det är svårt att få ut allt. Jag är ganska bra på att stoppa undan saker inuti och älta det tyst för mig själv. Fast över tio års oro och ångest börjar nu göra sig påmind.

Mamma tyckte att jag skulle be efter nåt ångestdämpande och lugnande, iaf till natten så jag får sova.
Men det känns bara krångligt.


Det får nog vara allt för ikväll. Jag tänkte försöka somna lite tidigare ikväll, det blir ju ganska stökigt med mediciner, prover, tester och ögondroppar var fjärde timme.
Bäst att passa på att sova när man kan.
Det blev ju lite förskjutet imorse så nu ska jag få sista behandlingen från 23-03. Men förhoppningsvis får jag sova lite efter det.

Godnatt!