Jag hatar att tycka synd om mig själv och erkänner väl egentligen aldrig att jag mår dåligt, psykiskt.
Att man känner sig ensam och oälskad.
Så arg på all orättvisa och vill inte vara där jag är nu.
Vart hade jag varit om det här aldrig hänt mig? Om jag aldrig blivit sjuk, utan varit en helt vanlig 22 årig tjej?
Det är så mkt jag vill, så mkt som jag gått miste om och saknar.
Saker som jag kanske skulle haft nu om det inte vore för den här förbannade sjukdomen?!
Jag vet att det är meningslöst att tänka så och att jag ska vara lycklig över allt de jag faktiskt har, så varför kan jag inte vara det?
Varför kan jag inte få alla dessa tankar ur huvudet? Varför fungerar det inte längre att stoppa undan dom?
Är ryggsäcken full nu?
Avundsjuka, lämna mig ifred!
Jag tror inte att någon i din situation klarar att bara tänka positiva tankar. Du om någon har väl rätt att tycka att livet är skit och orättvist...
SvaraRaderaKlart du har all rätt att gräva ned dig och tycka att allt är skit! Men din sjukdom har säkert en mening. Du kanske inte hade fått Kian t.ex. Sen tror jag att du som går igenom detta ser livet med andra ögon och är mer tacksam och blir lättare lycklig. Du är bara 22. Allt du vill göra kan du göra. Flytta vart du vill. Göra vad du vill. Tror du kommit längre än de flesta 22-åringar. :-) kraaam
SvaraRadera