Onsdag

För att summera gårdagen, som både var underbar och jävligt jobbig!

Under ronden berättade läkarna att vi nog skulle få fara hem på fredag. Urskönt!
Och så var jag heller inte isolerad längre.

Sen så följde jag och Kian med moffa upp till Barn3, moffa skulle på massage och vi tänkte vänta tills moffa va klar och sen skulle vi äta hemmagjorda hamburgare.
Tänk att det kunde finnas fördelar med att känna halva sjukhuset! (;
Iaf så hade jag varit lite yr från morgonen, och det blev bara värre och värre under tiden vi väntade på moffa (30 min), så tillslut mådde jag så dåligt att jag var tvungen att lämna över Kian till en mamma där och springa och kräkas (fast magen var i princip tom).
Satt där inne på badrumsgolvet ett tag och tänkte att det kanske skulle ge med sig nu, men det gjorde det inte.
Jag försökte ringa pappa, men det var som att jag inte visste hur jag skulle göra, jag visste inte hur telefonen funkade..

Jag tog mig iaf tillbaka till bordet och den här mamman som höll i Kian såg väl att nåt inte stämde för hon frågade hur det var och om hon skulle hämta pappa, jag försökte då säga att hon gärna fick göra det, men jag kunde inte prata. Blev skiträdd!!
Sen måste hon ha sprungit efter pappa för nästa gång när jag öppnade ögonen så kommer hon och pappa springande.
Jag svimmar av och känner mig jättekonstig.
Jag har ingen direkt tidsuppfattning, men till slut så lyfter de iaf upp mig på en bår och tar in mig i ett undersökningsrum, en läkare och två eller tre sköterskor tror jag, sen kom även två läkare och två sköterskor härifrån hematologen.
De pratade med mig men jag förstod inte vad de sa, och jag kunde inte prata själv heller, allt kom bara ut som sluddrande rappakalja!
Jag visste inte ens vad Kian hette...
De trodde jag fått en stroke eller en hjärnblödning.
Men efter röntgen så kunde dom konstatera att det inte va de, och så kom ju så småningom talet tillbaka oxå.
De är iaf rätt så säkra på att det var mitt låga blodtryck och ett lågt blodsockret som ställde till det.
Och tydligen så sjunker även blodtrycket när man kräks, och sen tar det ett tag för hjärnan att återhämta sig.
Riktigt läskigt var det iaf!!

Idag mår jag iaf bättre, och det låter inte som att de tänker ändra på planerna om att få fara hem. Så det känns skönt!
Jag har försökt att äta lite mer idag ox.
Kilona rasar och jag vill inte bli tvingad att ha näringsdropp!! Men det är svårt när allting smakar konstigt och äckligt..


Vi peppar iaf inför fredag nu.
Först sövning sen hemgång!
Morfinpumpen kopplades bort igår oxå, så nu är det bara meronemet som jag har kvar i sprutform.
Det tar sig, det tar sig!