Måndag

Nu har jag varit tyst länge, men jag har helt enkelt inte haft nån ork att skriva. Jag har haft fullt upp med att hämta mig ifrån 2 stora infektioner (som fprtfarande inte riktigt vill ge med sig), men nu börjar jag åtminsone bli lite piggare.

Har precis haft ett långt samtal med min favorit läkare, blandannat om nästa behandling och om transplantation.
Mest troligt så kommer vi inte kunna åka hem innan de startar nästa behandling. Värdena vill inte riktigt stiga utan ligger kvar i underkant hela tiden.
och sålänge imunförsvaret inte kommer igång och jag behöver blod, plasma och trombocyter var och varannan dag så kan vi inte åka nånstans.
Och så kvarstår ju problemet med magen, och att hag behöver smärtstillande var 3-4 timme, och antibiotika flera tusen gånger per dygn.
+ att jag inte kan äta utan måste få näringsdropp.

De hade fått svar på benmärgsprovet från i Fredags, och de hittar varken leukemi celler, eller några andra celler. Vilket är lite förbrylande.
Antingen så är det för att jag varit så sjuk nu och benmärgen är så trött, eller så är det leukemin som "luras" och håller sig kvar när de sög ut benmärgen.
Så på Fredag ska dom göra ett nytt benmärgsprov, och då istället för att suga ut benmärg så ska dom skära lös en bt och ta ut. Så de är säker på att få med alla eventuella celler.

Men jag har bestämt mig för att inte ha några förväntningar den här gången. SÅ blir man inte besviken.

De ska oxå sätta in ett litet stift i magen och försätta mina äggstockar i vila. De vill ju inte att jag ska få mens nu när jag har så dåliga värden. Jag behöver mitt blod på insidan av kroppen.

Om jag ska förklara så att ni förstår, så har en normal frisk människa ett trombocytvärde på över 300, och mitt ligger nu nere på 22.
Så då kanske ni förstår att kroppen inte direkt är på topp?

Det här stiftet ska oxå skydda mina ägg (även fast det mest troligt inte är möjligt för mig att få fler biologiska barn efter transpantationen). Men det kan väl iof vara bra. Om inte annat för att slippa förlora nåt blod.


Transplantationen vill jag inte gå in nåt närmare på än, men de har ännu inte börjat planera inför nån start.
De vill se att alla sjuka celler är borta innan de börjar planera inför nåt absolut.
Men om alla leukemiceller är borta efter nästa behandling så kommer dom nog börja skicka ut förfrågningar till donatorer, och påbörja transplantationen.
Så då blir det nåt helt nytt man måste oroa sig för..
Man vill hitta en donator som passar sådär lagom. Det får int vara en alltför perfekt match, men det får heller inte skilja för mkt.
"Det ska skava sådär lagom" som Cecilia sa. Då funkar det bäst.

Men oron går ju inte att komma ifrån, såklart. Den ligger ständigt och knager innom mig.
Och jag börjar faktiskt bli lite less på allt "Du kommer klara det här, du är så stark, det här fixar du, fortsätt kämpa-snacket"!
Jag tänker inte sluta kämpa, men jag behöver oxå höra att ni (mina kära) förstår att det faktikt kan gå riktigt åt skogen!
Att det inte alls är säkert att jag tar mig igenom det här (även om det är det vi ala hoppas på).
För bara för att man inser hur det verkligen ligger till, betyder inte det att man ger upp!
Men jag behöver oxå få prata om min oro och min rädsla, utan att höra "sluta, du kommer klara det här".
Se sanningen lixom.