Söndag

Sitter just nu och lyssnar på Loreens nya låt (crying out ur name) och tänkte att det kanske är dax för en uppdatering, även fast jag egentligen inte vill..

Livet har lixom vänts upp och ner och inget är som det ska.

Jag gick från huvudvärk, lite yrsel och provtagning. Tänkte ju att det säkert var trycket som var tillbaka.
Till en ny provtagning veckan efter (pågrund av dåliga värden), benmärgsprov (pågrund av ännu sämre värden) som sen resulterade i en resa till Umeå.

I Onsdags, som förövring var Kians fem månaders dag, var jag in och gjorde benmärgsprov och fick veta att vi nog skulle få svar på det i slutet på veckan, eller i början på nästa.
Så när jag vaknade på Torsdagsmorgonen av att telefonen ringde förväntade jag mig inte direkt att det skulle vara läkarn som ringde med första akutsvaren på benmärgsproverna. Men det var det..

"Patologerna har nu tittat på proverna och har identifierat vad dom tror är sjuka celler (kommer inte ihåg namnet, var nog ganska chockad) så ni måste åka till Umeå, nu."
Jag svarade typ bara "Okej?" och slog sen numret till pappa, och då brast det!
"PAPPA, VI MÅSTE ÅKA TILL UMEÅ!!" -Grät jag, hysteriskt. Och efter det är allt lite dimmigt.

Pappa kom ner, jag grät inte längre, men tårarna slutade ändå inte rinna längs kinderna (hur det ens är möjligt?), han bad Emma komma över och passa Kian medans jag packade och så for han oxå hem och packade.
Allt gick lite på automatik. Emma kom över, vi kramades och grät lite. Sen packade jag Kians väska och min väska. Sen kom pappa och vi for.

I Umeå togs nya preover, som om möjligt var sämreän måndagens prover.
Vi fick träffa en överläkare (hade egentligen velat träffa Cecilia) som berättade att de ville påbörja en behandling. Att de ännu inte fått de skriftliga svaret från patologen, men att det ändå är helt säkra på sin sak. Ett benmärgsprov är i princip ALDRIG missvisande. + att de hade identifierat samma leukemiceller som jag hade i benmärgen 01.
Men jag vill vänta, jag vill ha en månad på mig att sluta amma. Både för Kians och min skull.
"Du är död om en månad", får jag då till svar. Att med den akuta leukemi som jag har går man från frisk till dödssjuk på mycket kort tid.
Och vad svarar man på det? Jo, ingenting.

Idag är det söndag och det har väl egentligen inte hänt så mkt mer sen dess. De fortsätter att ta nya prover dagligen (som bara blir sämre och sämre) och imorgon har dom planerat in ett nytt benmärgsprov, och troligtvis gör dom en LP och sätter in en CVK oxå samtidigt. Så de inte behöver söva mig flera gånger.

Jag hoppas ju såklart att allt de här ska vara ett fett jävla misstag, som förra gången. Men innerst inne vet jag att det inte är det..
Utan att jag nu står inför 3-4 snabba cellgiftsbehandlingar för att ta död på mtt imunförsvar, och sen benmärgstransplantation.
Men vad kommer hända sen då?
Kommer allt gå som det ska?
Kommwe jag bli skallig och ful (ännu en gång) och sen få se min son växa upp?
Eller, kommer Kian måsta växa upp utan sin mamma?
Livet är bra jävla orättvist, och det är inte bara nåt jag säger. Det är helt jävla ÖVERJÄVLIGT ORÄTTVIST!!!
Har inte jag gått igenom nog nu?!!
JO! Det har jag!

Här skriver nu en 22 årig mamma, och ber för sitt liv (utan att tro på Gud), ber för sin sons liv tillsammans med sin mamma.
Allt är en enda röra, och jag skriver för mig själv. Skiter i stavfel, gramatik fel, eller andra möjliga skriv fel.


Mamma älskar dig Kian, nu och föralltid!!