Varför ska livet vara så orättvist ibland?! Att vissa ska behöva kämpa mer än nödvändigt är inte rättvist! Rädsla och ovishet är ingenting främmande för mig, och heller ingenting jag önskar någon. Jag vet hur det känns att ständigt vara rädd och arg på livet. Att ständigt fråga sig "varför just jag". Att av ilska, sorg och rädsla inte vilja prata, (speak out loud) för man tror att gör man inte det så kan man fortfarande leva i sin lilla bubbla och drömma sig bort. Att man genom att vara tyst kan man på nåt sett tro och hoppas att nånstans så har någonting gjort fel, sagt fel, att allting är en lögn. En dröm. Att man snart ska vakna upp ur denna hemska mardöm och upptäcka att allt är bra att allt är som vanligt, som det ska vara. Men det händer aldrig.
Det är bara stå ut, att ta var dag som den kommer. För en sak vet man, och det är att ingenting kommer längre att vara som det har varit.
Vi älskar dig! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar